Att känna frihet

Det var sommar. Min första sommar då jag kände total frihet -tack vare arvet som jag fått. Trots sorg och saknad, så kände jag även en underlig glädje över att jag fick denna chans. En möjlighet att göra det jag mest hade lust till utan att tänka på arbetstider, kollegors förväntningar och chefers krav.

Det första jag gjorde var att resa till havet i väst och stanna där en hel månad.

Himlen var blåare än någon himmel någonsin kan vara i Stockholm, och luften renare och mjukare än jag tidigare känt av, och så sältan som ibland satte sig fast på huden och fick mig att nästan inte vilja duscha- jag ville ha den salta smaken på min hud.

Jag njöt av att tidiga morgnar vandra utefter den långa stranden och att varje kväll sitta på altanen och njuta av vågornas dans medan jag åt min sena middag. Tiden var min att bestämma över. Äntligen den frihet jag alltid önskat mig och längtat efter. 

Jag var fri. Inget arbete som krävde mig tillbaka. Jag var fri.

Visst saknade jag min far - men trots allt fick han ett långt liv som han gärna delade med sig av, om man hade tid att resa upp till norr.  Och min mor som gått bort några år tidigare, log nog i sin himmel om hon såg mig. Trots allt så tror jag att hon förstod. Hon som alltid ville vara fri, som jämt var ute på resa och knappt hade tid att stanna i Stockholm när hon mellanlandade med något av de flygplan hon så ofta satt ombord på. Jag skojade med henne en gång och sa att hon borde ha haft egna vingar. Men hon tyckte inte riktigt om det skämtet - "än är jag inte död" sa hon strävt och rynkade pannan.

Jag tror att min mor hade lite dåligt samvete ibland över att hon inte ville -eller klarade av att vara en "riktig" mamma. Dessutom tror jag att hon alltid hade en längtan tillbaka till sitt ursprung i USA. Hennes far, min Grandpa, levde med samma längtan under alla sina år i Sverige. Mor var en främmande fågel här. Hon flydde istället och lät min far och släkten ta hand om mig. Men hon behövde ju inte oroa sig- allt gick ju bra ändå.

Jag lärde aldrig känna min mor ordentligt. Där fanns en gräns som inte ens hennes egna barn tilläts kliva över.

Flyende flickors öde

Jag är konstnär. Jag tycker om att lyssna på musik när jag arbetar. Den varma morgonen i augusti när min berättelse egentligen började lyssnade jag på Schumanns "Karneval" på radio och svärtade de krympta pupillerna i två kvinnoögon med min tunnaste sobelpensel. Hon hade vakna, förvånade ögon. De fylliga, lockande läpparna var åtskilda i häpnad. Hennes svarta hår genomblåstes av en snöig vind och jag hade arbetat in några smältande flingor som glänste som ädla stenar. Bakom henne reste sig en hemlighetsfull byggnad med underliga proportioner. I ett spröjsat fönster högt upp brann ett ensamt spöklikt ljus. Trots att det var ett beställningsarbete jag sysslade med befann jag mig i det avklarnade sinnestillstånd jag tycker bäst om: jag var sinnligt försjunken i mitt ämne men kunde låta tankarna ströva fritt. Idag gav de sig iväg i många riktningar, men de vävde ändå ett mönster. 
Jag tänkte på döden och kärleken och ärelystnaden. Jag hade börjat med att föreställa mig hur Clara Schumann satt vid pianot och spelade denna intagande musik och tänkte på sin make som hade lyckats dö till slut. Jag såg honom kasta sig i Rhen när han gjorde sitt första misslyckade försök och medan pianisten nu i det sena nittonhundratalet med flinka fingrar manade honom tillbaka till denna jorden igen, såg jag min unge far försvinna i ett krigstidshav som min vuxna fantasi fortsatte att måla rött efter det första intryck jag fått som barn; han hade omkommit i Korallhavet. Borta var min far. 

Och en stormig marsnatt tio månader senare, när jag ännu låg i vaggan, hade min nittonåriga mor överväldigats av sorg, lämnad huset och begett sig till Charlestones båtklubb, stulit en segelbåt som tillhörde en läkare, satt upp masten och hissat seglen själv, fast hon aldrig hade seglat ensam, och trotsat regnet och blåsten ut till det ställe där floderna Ashleys och Coopers strömmar möttes innan hon kapsejsade. Hon kunde inte simma heller. 

Undersökningsdomarens utlåtande:  en oöverlagd handling i ett ögonblick av häftig sorg; hon hade helt enkelt inte tänkt på riskerna. Han var en vän till familjen. Läkarens segelbåt återställdes i oskadat skick och min farmor besparades det offentliga tillkännagivandet att hennes svärdotter begått självmord. På så vis inlemmades jag i de föräldralösas helgade klan.



Början på första kapitlet ur "En konstnär föds" av Gail Godwin
-en intressant och mycket tankeväckande roman om en ung kvinna, konstnär och om hennes forskande i sitt eget inre, på sin väg som konstnär.

Vi som lever....

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

Bodil Malmsten   

Hemresa

När jag reste hem med tåget
satt furst Mysjkin bredvid mig
han var sorgsen över alla döda

Han läste högt ur i sin bibel

De som har makt
är de mest ensamma
tänkte jag

Fursten rörde vid min hand
när jag skulle stiga av
och han kysste min kind

Han log åt min förvåning

Frihet är att våga

Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi inte vill stå utanför gemenskap.
Frihet och tillhörighet kan inte existera utan varandra.
Både och är en livsnödvändighet