Att känna frihet

Det var sommar. Min första sommar då jag kände total frihet -tack vare arvet som jag fått. Trots sorg och saknad, så kände jag även en underlig glädje över att jag fick denna chans. En möjlighet att göra det jag mest hade lust till utan att tänka på arbetstider, kollegors förväntningar och chefers krav.

Det första jag gjorde var att resa till havet i väst och stanna där en hel månad.

Himlen var blåare än någon himmel någonsin kan vara i Stockholm, och luften renare och mjukare än jag tidigare känt av, och så sältan som ibland satte sig fast på huden och fick mig att nästan inte vilja duscha- jag ville ha den salta smaken på min hud.

Jag njöt av att tidiga morgnar vandra utefter den långa stranden och att varje kväll sitta på altanen och njuta av vågornas dans medan jag åt min sena middag. Tiden var min att bestämma över. Äntligen den frihet jag alltid önskat mig och längtat efter. 

Jag var fri. Inget arbete som krävde mig tillbaka. Jag var fri.

Visst saknade jag min far - men trots allt fick han ett långt liv som han gärna delade med sig av, om man hade tid att resa upp till norr.  Och min mor som gått bort några år tidigare, log nog i sin himmel om hon såg mig. Trots allt så tror jag att hon förstod. Hon som alltid ville vara fri, som jämt var ute på resa och knappt hade tid att stanna i Stockholm när hon mellanlandade med något av de flygplan hon så ofta satt ombord på. Jag skojade med henne en gång och sa att hon borde ha haft egna vingar. Men hon tyckte inte riktigt om det skämtet - "än är jag inte död" sa hon strävt och rynkade pannan.

Jag tror att min mor hade lite dåligt samvete ibland över att hon inte ville -eller klarade av att vara en "riktig" mamma. Dessutom tror jag att hon alltid hade en längtan tillbaka till sitt ursprung i USA. Hennes far, min Grandpa, levde med samma längtan under alla sina år i Sverige. Mor var en främmande fågel här. Hon flydde istället och lät min far och släkten ta hand om mig. Men hon behövde ju inte oroa sig- allt gick ju bra ändå.

Jag lärde aldrig känna min mor ordentligt. Där fanns en gräns som inte ens hennes egna barn tilläts kliva över.