Flyende flickors öde

Jag är konstnär. Jag tycker om att lyssna på musik när jag arbetar. Den varma morgonen i augusti när min berättelse egentligen började lyssnade jag på Schumanns "Karneval" på radio och svärtade de krympta pupillerna i två kvinnoögon med min tunnaste sobelpensel. Hon hade vakna, förvånade ögon. De fylliga, lockande läpparna var åtskilda i häpnad. Hennes svarta hår genomblåstes av en snöig vind och jag hade arbetat in några smältande flingor som glänste som ädla stenar. Bakom henne reste sig en hemlighetsfull byggnad med underliga proportioner. I ett spröjsat fönster högt upp brann ett ensamt spöklikt ljus. Trots att det var ett beställningsarbete jag sysslade med befann jag mig i det avklarnade sinnestillstånd jag tycker bäst om: jag var sinnligt försjunken i mitt ämne men kunde låta tankarna ströva fritt. Idag gav de sig iväg i många riktningar, men de vävde ändå ett mönster. 
Jag tänkte på döden och kärleken och ärelystnaden. Jag hade börjat med att föreställa mig hur Clara Schumann satt vid pianot och spelade denna intagande musik och tänkte på sin make som hade lyckats dö till slut. Jag såg honom kasta sig i Rhen när han gjorde sitt första misslyckade försök och medan pianisten nu i det sena nittonhundratalet med flinka fingrar manade honom tillbaka till denna jorden igen, såg jag min unge far försvinna i ett krigstidshav som min vuxna fantasi fortsatte att måla rött efter det första intryck jag fått som barn; han hade omkommit i Korallhavet. Borta var min far. 

Och en stormig marsnatt tio månader senare, när jag ännu låg i vaggan, hade min nittonåriga mor överväldigats av sorg, lämnad huset och begett sig till Charlestones båtklubb, stulit en segelbåt som tillhörde en läkare, satt upp masten och hissat seglen själv, fast hon aldrig hade seglat ensam, och trotsat regnet och blåsten ut till det ställe där floderna Ashleys och Coopers strömmar möttes innan hon kapsejsade. Hon kunde inte simma heller. 

Undersökningsdomarens utlåtande:  en oöverlagd handling i ett ögonblick av häftig sorg; hon hade helt enkelt inte tänkt på riskerna. Han var en vän till familjen. Läkarens segelbåt återställdes i oskadat skick och min farmor besparades det offentliga tillkännagivandet att hennes svärdotter begått självmord. På så vis inlemmades jag i de föräldralösas helgade klan.



Början på första kapitlet ur "En konstnär föds" av Gail Godwin
-en intressant och mycket tankeväckande roman om en ung kvinna, konstnär och om hennes forskande i sitt eget inre, på sin väg som konstnär.